Vet jag vad jag vill?

Jag har börjat fundera på hur mycket av det jag tror att jag vill ha som faktiskt kommer från mig själv.

Det är en obekväm tanke, för jag tycker ju om att se mig själv som en person som fattar egna beslut. Jag väljer vad jag strävar efter. Jag vet vad jag längtar efter. Jag vet vad som skulle göra mitt liv bättre.

Men gör jag verkligen det?

Ibland undrar jag om många av mina önskningar egentligen har smugit sig in utifrån. Jag ser hur andra lever, vad de köper, hur de bor, vart de reser, hur deras karriärer utvecklas. Någon verkar lycklig i ett större hus. Någon annan verkar fri för att hon kan jobba varifrån hon vill. En tredje verkar framgångsrik för att han har byggt något stort, tjänat mycket pengar eller fått många människors uppmärksamhet.

Och plötsligt har någonting flyttat in i mitt huvud.

Kanske borde jag också vilja det där.

Det märkliga är hur snabbt en möjlighet kan förvandlas till en brist. Först ser jag något jag inte har. Sedan börjar jag föreställa mig hur bra det skulle kännas att ha det. Och efter ett tag känns det nästan som om någonting saknas i mitt liv, trots att jag inte ens tänkte på det från början.

Det får mig att fundera på vem som egentligen skriver mina önskningar.

Är det jag?

Är det människor omkring mig?

Är det algoritmerna som hela tiden visar mig andra människors mest välpolerade ögonblick?

Eller är det någon mycket äldre del av mig som bara vill känna sig accepterad, trygg och betydelsefull?

För ofta tror jag att det jag vill ha inte egentligen är själva saken.

Jag kanske säger att jag vill ha ett finare hem, men egentligen vill jag känna att jag har lyckats.

Jag kanske säger att jag vill tjäna mer pengar, men egentligen längtar jag efter trygghet eller frihet.

Jag kanske vill bli mer uppskattad, men bakom det finns kanske en mycket enklare och mänskligare önskan: att känna att jag duger.

Det är inte fel att vilja saker. Jag tror tvärtom att längtan är en viktig del av livet. Den kan dra oss framåt, få oss att lära oss, skapa, förändras och våga sådant vi annars aldrig hade gjort.

Men jag börjar se en skillnad mellan att vilja något och att behöva det för att känna mig okej.

Den skillnaden är större än jag först trodde.

För när jag gör en framtida prestation till villkor för min egen tillfredsställelse händer något märkligt. Jag skjuter livet framför mig.

När jag har fått det där jobbet.

När jag har nått den där inkomsten.

När jag har rest dit.

När jag ser ut på ett visst sätt.

När jag äntligen har ordnat allt.

Då ska jag slappna av.

Problemet är bara att ”då” nästan alltid flyttar sig.

Så jag försöker ibland stanna upp när jag märker att jag väldigt gärna vill ha något och fråga mig själv: Varifrån kommer det här egentligen?

Inte för att övertala mig själv att sluta vilja. Bara för att förstå.

Skulle jag fortfarande längta efter det om ingen annan visste att jag hade det?

Skulle jag vilja göra det om jag aldrig kunde lägga upp en bild av det?

Skulle det fortfarande kännas viktigt om jag inte kunde jämföra mig med någon annan?

De frågorna är förvånansvärt avslöjande.

Och kanske handlar ett friare liv inte bara om att få större möjligheter att välja.

Kanske handlar det också om att förstå vad det är som väljer åt mig.